Frukter

Jag har en härlighetskropp

Du har inte varit ensam under vintern,

först kommer öken sedan fyra, fem blad 

och de rena dagarna. Om du liknar yrsnö 

som far utefter taken, så säg det, om du går 

omkring som en skugga, så säg det. 

Du kan konsten att vänta ut den 

som skämmer ut sig och då är du 

den som kastar dig in i den klena 

belysningen. 

Du faller över våra knotiga 

grenar och du är våra röster. 

Jag är en mänska som lever av raggmossa 

och bägarlav, jag har en härlighetskropp 

som ger akt på den du är.

Tall

Vore jag stark

 (en version kallad Parkerna skugga tidigare publicerad i Provins 2010:4)

1

Hur ska jag förklara att det 

som tillsätts när livet avtar

bara är torr 

sticka, 

vore jag stark

skulle jag stiga in 

i de som gråter,

se det som fastnat

lösgöra 

alla avsaknader 

i kroppen,

kanske till och med tala 

till deras fördämning. 

2

Hur ta sig an det som är 

tillbakahållet av stående plank,

hur ta tillvara på något

när det läcker spillvatten

från munnen när ingenting 

sägs mellan vankanterna.

På landsvägen 

pågår detta andra, 

en uppbyggnad

med sin avsikt,

lastbilarna kör sprängsten 

och fyllning till en fångdamm, 

och de kör 

i en bortdomnande 

tystnad

och de kör 

i skift för att 

hinna med.

3

Säg något som har fotfäste

som att snön smälter, 

och det som jag sade 

om snösmältningen, det går inte in, 

och du frågar vad snö är för något 

och jag svarar att snö är vit och kall, 

men det går inte att förstå, 

mitt i denna smutsiga dröm 

som somnar springer någon fritt

ropar att skorna är av trä 

och att de flyter iväg mellan skären, 

och vi skrattar åt det, 

att man kan röra sig 

fritt mellan världarna,

så obehindrat 

och inte ge efter. 

   

Sjukdomen utökar sina domäner 

ger sig på lever och lunga, 

äter trä och reglar, löser upp ett golv,

ett spikförband.

Den tar sig in i kroppen

en obehörig 

till hans byggarbetsplats 

utan lagbas och ritningar. 

Förloppet har en början 

som vibrerar svagt, 

men det ser jag inte.

Det går inte att tala om döden, 

men samtalet rör sig ändå dit, 

så minns jag det, 

något som miste

sitt grepp, 

och att det 

inte var nog, 

sjukdomen skulle ha allt

och mer därtill, 

så det ser ut 

i munnen 

på den som inte känner 

någon smak av trä.

Inneha sin riktning

Det har jag förstått, 

att vi ska hämtas 

tidigare än 

vi avsett.

Jag tröstar någon 

som ser på ett foto senare, 

där var han smal

och väldigt olik sig.

Och det var han,

helt annorlunda

innan han kläddes av

och blötlades.

Det går inte att inneha 

sin riktning

för länge,

det är en för 

mjuk väg 

att gå, 

en väg som den

hålls inte 

i skick.

Trädgård

Sjukresorna till röntgen 

innehåller allt det 

som påminner om 

hur det är att ensam 

slungas upp 

på en kust.

Han har inte känt doften av trädgård

sedan i somras, 

jag talar med honom på telefon,

han tror att det ska gå 

att sjösätta 

en gång till,

men kopparhimlen, 

den gyllene som alltid hoppas, 

lurar inte sig själv. 

Det som lugnar mest

Cellgifterna är en hästkur som verkar inåt, 

med osorterade röster 

och det som lugnar 

mest är en hand, 

våra slitna händer 

särskilt 

bestrukna. 

Cirkulationen i kroppen försämras,

något ohörbart lösgör sig 

från innanmätet, 

stammarna dras fram, 

det är vår igen veden kapas 

och klyvs och tar del

av ett överskott.

Så nära öppningen som lockar och skrämmer,

aldrig mer handskas med sig själv

eller hävda sig mot någon annan.

Ett minskat behov 

av luft

det är sanningen

lungorna stiger 

så väl omhändertagna

dessa blånande kroppar.

Under brädtak i dess sken

Tung andning

under sjukhustakets

brädfordring,

ett sken

vet vart det är på väg

och snart upplöst.

När ronden går 

gör tiden 

språng. 

Han återvänder

till spånhögarna

till virket,

där äger livet 

rum i furu 

det återställer mycket, 

men inte allt.

Det som inte har

fått ett utlopp det fortsätter att 

skava mot bröstet,

men inte i fiberriktningen

som slöjdaren vill

utan åt motsatt håll.

Den främre skedväggen

i en människa

blir aldrig tunnare

än så här,

hållfastheten 

äventyras dagligen

skinn som trä

spricker och går sönder,

jag förstår det inte

den döde växlas över

till något bättre,

men hur och när?

Lycksalighet din lycksalighet

Din lycksalighet 

är en lycksalighet, 

en kägla 

som faller. 

Befinner du dig

på ett kalhygge

ditt glas

och din strävan, 

är bortom 

det. 

Den sjukliga färgen 

i ansiktet 

inväntar

slutet

som slutar 

där det

ska sluta.

Den döde kan lysa

Alltid någon

vid ens sida,

någon som kommer

genom topografin

av 

handtryckningar.

I dessa använda

träbänkar

kan 

om så önskas 

psalmer

sjungas,

överlämnar vi stoftet 

av honom så gör vi det,

vad som kommer med

och vad som utelämnas i griftetalet 

är beroende av hur mycket

man hinner utforska av den andres

hela universum.

Ute på gräsmattan samlas den dödes

tillhörigheter och koder,

släktingarna utanför kyrkan

är smärtsamt

uppvaknade

förnyade individer,

den döde

är den som kan lysa

igenom

kransar

och blombuketter,

och mot alla odds hålla fast

vid sina tillhörigheter.

Efteråt 

sent på kvällen

förs den osynlige till krematoriet,

klockringningen hjälper till

vad som sedan övergår

till andra former, 

steg och samtal

vet jag inte 

nu.

Vad som blåser iväg med en varelse 

Döden är ett uppehåll,

en avstängd gata,

på den kan man höra

papper prassla och vad

som blåser iväg med en varelse.

Jag sjunger nu 

för att trösta

en källa fram,

att den rymmer något mer.

Han är död,

ibland behöver vi dö

för att kunna förena oss

och möta förtruppen 

som består av dem 

som håller rent

på gatan.

Strö rågmjöl på döendet

Rösten blir svagare, 

finns det ett sätt att närma sig,

nej, nu ska han bort från tjusande tystnad

omedelbart lämna ifrån sig 

sina sminkade ljud. 

Strö rågmjöl på döendet 

om det inte torkar upp 

på annat sätt.

Tid för det finns inte,

ett råd är för lite

men avgörande 

längre fram, 

mitt geografiska sällskap 

skuggar försiktigt sin teckning 

och använder en mjuk trasa, 

det är den omsorg som ger tillbaka, 

först senare kommer någon 

för att plantera en flagga 

i min expedition.

Parkernas skugga

Blir mycket trött av döden, 

ser klippan och templet

försvinna,

och då menar jag 

också kroppen

som förevisas under jord

med

väldig tunga

med väldiga betar

lagda åt sidan.

Det är en landsflykt 

som inte tar sig tillbaka,

förrän man börjar 

att bete sig fjäderlikt 

röra sig som 

parkernas skugga.

Sotat glas

De stänger ned sparandet

De stänger ned sparandet när jag blir för närgången

drar sig ned under vattenlinjen vill för guds 

skull inte synas. De vet om att väggarna är tätade, 

allt kan gå om intet, resan till deras kulvert 

är obegriplig, de flesta tvekar, 

och finns i en annan världsdel

när det händer. 

De döda borde ruskas om för att inte helt nötas bort.

Före sju på morgonen är deras ansikten rena, 

utan svett i pannan och genomskinliga.

Förlika dig då med dina tankar, ord och gärningar 

och lägg ned packningen vid en palm, 

det är den sista vilan, vänj dig vid det. 

Varför släpper du inte ut

hästarna som står längst fram, 

varför vinkar du inte med dina ynkliga händer 

som hade för kort livslängd? 

De döda vet när alla har kommit, 

de springer och går på vatten, de är inte längre blyga 

och befinner sig inte bakom en mask, 

med glädje tar de fram fler stolar 

och hälsar alla välkomna, vad ska den perioden heta, 

inte nuet för det är förgånget, 

men kanske gå i en torr men lycklig värld. 

Begravningstal och sydliga kroppar minns jag, 

vad behövs för att laga god soppa till gravölet, 

betongplattor, järn eller en stor buffé? 

Hellre enkla kokta grönsaker 

och stora tygstycken som omfamnar stadion, 

återvinning av kroppar hör hemma här, 

något jag inte sett tidigare, 

förut kastades allt i samma tunna. 

Allt är inte obekant för dem, idag badar de i kölvattnet 

som lever upp en gång till, inte någon av dem är stelbent längre, de simmar lika bra lodrätt som längs stranden, 

och månar om de levande för en dag. 

Efter begravningen samlas det damm i hörnen, 

när allt är bortplockat känns det tomt, 

sektion för sektion är nedmonterat, 

det är inte längre en fråga om aktualitet. 

Skratta inte åt de döda,

den som givit dem färg har lämnat 

dem vind för våg. 

Kan man göra något för dem? 

Ja, sammanfatta levernet 

men brodera inte med alltför vita kanter.  

Alla dessa som rest hit ligger i skuggan i långa rader. 

Under alla gravplatser och jordmassor är det oerhört, 

de tycks inte tröttna på att anlägga 

nya hamnar där de nås.

På väggen en förgrening